September i orange

Jag har en förkärlek för färgen orange. Jag vet egentligen inte riktigt vad detta kommer ifrån. På 70-talet, när jag växte upp hatade jag orange och alla andra färger som hörde det årtiondet till: brunt, mossgrönt, vinrött, marinblått och allt annat murrigt.

Jag har fortfarande svårt för de mörka, murriga färgerna, men orange och jag är numera de bästa vänner. Jag vet inte riktigt när det började, men under mina experimentella 20-någonting år, när jag hard-core yogade som mest, var orange färgen med stort F. Googlar man på orange kommer förklaringar som:

Orange associeras med eldens värme, umgänge, social utåtriktning och god mat. Skrämseleffekten som finns i den massiva röda färger försvinner i orange. Detta är en bra färg för kök och matsal, som också förknippas med materiell trygghet. Orange är en varm färg som stimulerar aptiten. Den ger energi. Uppmuntrar till frigörelse och nöje. Ger lust att skapa och njuta.

Det låter som en färg just för mig.

Morgonsol.

Den skira rosenskäran i min orangea favoritvas.

Japanska lyktor på tork.